anonym021

Tänk att ha den egenskap och analytiska förmåga att se igenom alla möjliga beslut man har, och konsekvenserna av dessa. Som ett liv i facit. Hur skulle man handla? Hur långt ska man se för att sticka ut från mängden?

Ja du... Jag har hela livet trott att alla resonerade och tänkte som jag, men med åren som gått, och jag har nu hunnit bli 22, så har en efter en fallit bort från min målning och uppfattning kring hur långt folk ser. Nu står jag ensam kvar och söker desperat efter själsfränder som på något sätt kan hjälpa mig med de värderingar jag saknar.

Har alltid sett och funderat väldigt långsiktigt, men kortsiktigt är jag totalt hjälplös. Senaste 3-4 åren har jag varit riktigt duktig på att analysera alla dessa möjligheter och inriktningar i livet och vilket slags liv jag skulle få. Men än har ingenting fastnat riktigt.

Kräsen, kanske. Eller så har jag bara ett par problem som gör ett liv som för andra är så enkelt, alldeles för svårt för mig. Kvar finns bara en massa intressanta alternativ. Entreprenörskap, men alla är långt ifrån lagliga. Vilket är synd, för det är ju såklart alltid bättre, legitimt altså.

Det här har varit mitt grubbel under de sista månaderna. Teoretiska valen övergår snart till praktiska aktiva val, och jag har nog allt på den säkra sidan vilket känns skönt. Men det finns en oroväckande risk som kan förstöra precis allt.  Och såklart finns det nödlösningar från min sida. Emigrerar utomlands. Centrala europa eller Australien. Australien som en gång var så nära, så nära...

nästan fyra månader har passerat sedan årsskiftet och tiden har gått ganska fort faktiskt. jag tycker den kunde gått något fortare då denna vinterperiod varit den jobbigaste på flera, flera år! Anledningen var ganska simpel såhär i efterhand att påpeka, min läkare tyckte vi skulle "testa" att köra på antidepressiva medel ett halvår.

Det var i Oktober cirkus något sånt, sen dess gick det sakta utför, har säkert hört att visa blir lite skumma av såna piller och det var jag att känna på! Till en början då jag tog dom så blev jag mer energisk och glad, och det räckte för att det kändes som en bra ide och jag fortsatte. Sakta men säkert gick det utför och runt årsskiftet var det som värst.

Jag tappade humöret och såg rött, ville bara söka anledningar att slå ner personen jag var sur på ordentligt, går inte att förklara, men småsaker kunde bara slå slint på mig och i efterhand undra varför jag ens brydde mig, var ofta småsaker som inte skulle få en att höja ögonbrynen i vanliga fall. asskumt!

Det värsta var när man drack, efter et tags drickande så kunde man tappa bort sig själv, allt man gjorde var typ undermedvetet och dan efter hade man ingen koll på det alls. Jag kastade runt alla kristallglas på folk och gator efter tolvslaget när vi skålat i champagne, jag bara tog folks glas och kastade sönder dom! jag har inget minne av det och vet inte riktigt hur jag ska tackla det hela. det låter så jävla roligt men det var nog pinsamt, tur man inte minns nåt. folk trodde jag var totalt cp fick jag höra efteråt, cant blame them for it!

och i lördags fick jag höra att en person undvikt mig i 3 (TRE) månader för att jag hade skällt ut henne som fan en gång när vi drack, kallade henne idiot och bla bla vilken jävla typ som drack upp MIN sprit (hon hade inte ens RÖRT den hahahaa) jag bad om ursäkt nu fast jag fattar inte att jag inte fick reda på nåt förrän nu. de här skrattar jag bara åt nu i efterhand, tror jag. jag insåg till slut att det var pillrena som gjorde mig instabil och när jag la av med skiten så blev allt bra, sant!


Jag kan inte sova. ligger och lyssnar på lugn musik i bakgrunden o försöker sova. bara tänker! så jävla mycket som händer nu, mitt liv har förändrats konstant sista åren, och det börjar kännas lite uttjatat på något sätt, men ändå har jag precis börjat! Trodde jag skulle hamna mig i ro på mitt förra jobb, allt var ju så bra! Men vad hände, jag fick en ide på att starta eget och ju mer jag tänkte på det destu mer vaknade mina gamla entreprenörskapsdrömmar till liv igen och nu har det gått ganska långt, för långt kanske, men ändå bara början.

sa upp mig på jobbet i måndags och har finslipat på massa saker, pappersarbete, men nu under veckan ska jag på möte med investerare och konsulter. men bra är iden så jag kommer inte tröttna i första taget. Men hur länge kommer jag köra på det tills jag tröttnar? om ett halvår bor och jobbar jag säkert i norge då jag lovat en kompis x antal gånger att flytta dit till han.

eller vad annars? börja plugga som jag egentligen vill? finns så mycket jag vill göra, varför måste man välja.

varje gång jag ser någon av dessa inrikningar/kurser så bara brinner det i fingrarna på att plugga det..
psykologi
entreprenör-ledarskap
ekonomi
juridik
media
marknadsföring

livet är för kort för att hinna ta det lugnt

10 minuter senare.. inte mycket tröttare. screw ddiiiiss.

något som är skönt är att vi iallafall går mot ljusare tider... inte ens sekund för tidigt, det sista halvåret har nästan tagit knäcken på mig, haft det riktigt tungt. viking är jag på det sättet att jag kan gå och gå sakta men säkert framåt även vilka nedåtgångar som träffat mig. men nu börjar jag sakta in, vilket jag gjort ett tag och det är inget kul alls, skriver nästan aldrig av mig här för att det har vart för jobbigt att erkänna för mig själv eller bara reflektera eller tänka över alla problem... varför det går så trögt? well, dobermannen tar en hel del av energin, energi som skulle kunna gå åt andra saker.

jag brukar inte klaga men inte nog med att allt är jobbigt, så fick ett par mediciner som skulle hjälpa mig ta igenom den här perioden och inte fan fattar jag hur den ska hjälpa, första månaden så är det vanligt att man är slö i skallen och har nästan ingen ork alls, då blir det ju som att man inte gör något viktigt och bara ligger och mår dåligt över det.. också.

fattar inte hur dom tänker riktigt.

ångest och hat börjar fylla mitt annars så positiva huvud, jag är fortfarande trevlig och charmig mot andra och löser det sig inte så kommer jag väl bli rätt weird.


jag vill bara må bra, bli energisk och börja jobba igen

finns så m¨ånga tankar just nu. Jag har skrivit 5-15 rader här i rutan 3 gånger nu men allting har bara blivit "nej fan det funkar inte", vet inte riktigt hur jag vill skriva av mig. jag sitter här, ensam, julafton. men jag njuter som fan, inte så ofta jag är själv längre, har svarat på massa julsms och skickade nya (min generation kör inte med julkort utan nu räcker det gott med ett roligt god jul formulering i form av SMS-spar massa tid!).

Har inget direkt av värde att dela av mig just nu, jag har inte hunnit tänka på julen för fem öre så jag har ingen julkänsla i mig, känns lite trist men jag måste prioritera, buz lately, ive been slipping closer the edge, and if I do, Ill be losing too much I wont even get the energy fighting back for a long long time! so fuck you all and merry xmas.

fan, ända sen i somras har alla förändringar gått, och det slutar aldrig! Börjar må dåligt över det mer och mer känner jag, sover dåligt, äter dåligt, konstant press som börjar visa sig mer och mer, det värsta är att jag sitter på ett så svårt jobb just nu att jag vet inte hur det kommer sluta, jag måste verkligen ligga i för att bli kvar där, ge en energi jag knappt har. jag vet inte när alla förändringar kommer lägga ner, men jag längtar faktiskt, det är inte roligt, fast jag intalar mig ändå att jag kan stå ut, för det kan jag, men det är bara dryygt

"det enda som skiljer vinnarna mot förlorarna är att vinnarna aldrig ger upp"

Oh sir, I Wont give up!

HOY


Nu är det... fredagkväll och jag har vart på dåligt humör ett par dagar, mitt i en massa saker så det är väl som det är, men det är ingen större fara. Ska söka nytt jobb på måndag, för igår slutade jag på det jag hade, för att dom var riktigt oproffsiga, litet företag, så deras moral var inavlad sen några vänskapsgenerationer där. Jag tjafsade med chefen om en grej dom klantade sig ordentligt på och sket i det efteråt. Ringde och pratade ut lite med henne idag så det känns okej.

Men innan jag började där hade jag redan ett annat jobb, fast det var heltid och det kan jag inte jobba än pga min lilla zico för jag kan inte vara borta så värst länge.


träffade en läkare igår, dom har gett mig fel medicin och nu vet dom inte vad dom vill göra "im still alive you bastards"

(har du sett filmen papillon så vet du vad jag menar).


det är precis helg och jag längtar bara tills den försvinner! nästa vecka händer stora förändringar och det är very exciting(: im going for my dreamjob since almost a year!

ordinary world duran duran lyssnar jag på, jävligt skön låt.

Aja patrik här igen, jag är nu tilbaks efter att jag avbröts igår, det var en tjejkompis som kom förbi med några öl - som en räddare i nöden, eller nåt <3

aja back to business, jag träffade honom och en till kompis ikväll, kom precis därifrån, sista gången på månader- jag såg honom... känner mig totalt omotiverad just nu, men det accepterar jag. För att protestera mot för många ickelojala kompisar säger jag upp kontakten med alla jag inte litar på, har aldrig velat vara kompisar med dom ändå så det känns som en ny fräsch start. det var alltså många jag skrivit om i tidigare inlägg här på bloggen, misslyckade personer som man kan ha kul med men som man inte vet att man ska lita på utan alltid har hållt kort.

fan ska jag skriva, jag är bara paff för en fet förändring som kommer ske..

:(

vet inte vad jag ska skriva. går bra på jobbet iallafall, klättar uppåt, inte för att det ger någon tröst men livet leker!

sitter och sneglar på filmen som sammanfattar större delen av sommarn.. eller nja, halva. den väcker fina minnen, kikade på den för att jag är väldigt nere just nu. låter den ligga kvar här ett tag< b f>Min närmsta och mest lojala kompis kommer lämna mig, beslutet var drastiskt så det har inte hunnit lägga sig. Pratade med honom för bara några timmar sen, han sticker iväg utomlands för att jobba där något/några år. Han
drar om två dagar.
Han är en sån där kompis man önskade att man hade flera av, han och jag är lojala mot varann och har 100% förtroende till varann, honom går att lita på jämfört med de flesta. fan ringer på dörrn

Håller på att förändra saker och ting så mycket, och som jag tidigare skrev blir det bara kaos om jag skulle försöka reflektera över all skit.


men jag tar mig framåt, går bara bättre och bättre på jobbet, och ska ta körkort nu på allvar och har planer på att flytta ihop med några kompisar i en lägenhet, än så länge bara jag och tjejer så det blir nog skitkul. annars så funderar jag på att göra något ovanligt.. sticka från allt (I have an escape planE) så skiter sig lägenheten så blir det ett annat alternativ jag velat göra. och hunden följer med! jag får veta snart, får snart fast anställning och då kan jag ta lån för insats osv.

puss

"everything except a complete success, is a totally failure" var faktiskt bokstavligen ett motto jag kom på för några år sedan, så kan man väl förkorta texten i förra inlägget.. men jag är ingen perfektionist, inte alls, jag försöker vara mer eller mindre stolt över mina misstag för att istället lära av dom istället för att känna ångest. "Att ångra är redan för sent" var också ett motto jag försökt gå efter.
Peta in ett "det är bättre att ångra det man gjorde än det man inte gjorde" så finns min livsstil nånstans däremellan.


Men vad vill man vara för slags människa egentligen?
Man kan själv välja sina förebilder och på så sätt försöka ändra sin personlighet med att utveckla den till det sätt man vill. jag är ett levande exempel på det, jag gjorde en tvärvändning på 180 grader.

kort och gott, jag bestämde mig för att bli lycklig, och det blir man inte om man är en negativ, sarkastisk, felsökande person som är extremt kräsen på att allt ska vara positivt innan man blir glad. Jag lyckades, jag blev en positiv glad kille som alltid ser det ljusa och drar upp stämningen. Men nu går det på reflex så jag har vant mig vid den standarden och nu söker jag något nytt, altså vad jag ska förändra med mig själv, för jag har kommit på hur otroligt lätt det är att förändra sig själv. Men vad vill jag då?
Jobba på att bli av med mina egna problem som jag beskrev i förra inlägget?
Jag funderade på det men ändrade mig. Det är det som skiljer mig från alla andra, min ambition att ta sig högre upp än alla andra. Om jag accepterar mig som en vanlig svensson och njuter av vardagen så kommer jag en vacker dag ångra mig, det är jag smått rädd för. Då har man inget att falla tilbaks på.

DETTA är mitt hjärnspöke för tillfället, nu har jag bokstavligen reflekterat lite över det.


Jag fick igår ett erbjudande, som kan bli ganska stort. Har inte bestämt mig än men tackar jag ja så kan mitt namn nämnas i både bra och i dåliga sammanhang, media bland annat, men än har jag inte bestämt mig. Funderar på att tacka ja, bättre våga än vinna.


Nej nu har jag inte så mycket mer att tillägga.
Nu har jag jobbat två kvällar och är ledig ett tag, kanske blir lite dött igen, eller tvärtom, Snart är tre kompisar borta från gurkstaden så jag blir mer och mer left alone, samtidigt som jag blir tvingad att bli mer kreativ.

Läs överskriften, och känn sedan efter den där känslan när man tidigt en höstmorgon kliver ur ytterdörren en svinigt kall höstmorgon, när man fortfarande inte har vaknat upp ordentligt utan ryser till som när man verkligen blir nedkyld. Haha nejdå, kylan är inget problem för mig faktiskt, jag har fortfarande mina årstidsrelaterade depressioner (sjukdom). Försökte mig på antidepressiva en gång i tiden men det lade jag ner rätt fort. I skrivande stund sitter jag här klockan 00.50 med min ljusterapilampa skinande mot mig. Det är underbart, en känsla i kroppen som knappt går att beskriva. Närmast är väl när man efter en lång dag i solen kommit hem och varvar ner, då man känner den sköna matthet i kroppen.


Enough written.

Jag har inte skrivit här knappt under sommarmånaderna men det var frivilligt gjort från min sida. Har tvingats ta så många steg inom så många områden att det bara skulle bli jobbigt att hinna reflektera över det, så jag tänkte att jag kunde spara det tills när jag har bättre tid. Såsom framåt hösten. Den värdelösa vidriga hösten. "Nej det är ju fint o mysigt på hösten" blir ofta svaret då. Oftast brukar jag inte förklara varför jag avskyr hösten men för mig så associerar jag de värsta känslor med just hösten. Dessa känslor är bland annat hopplöshet, känslan av inre tomhet, meningslöst levande, poänglöst att över huvud taget göra någonting alls, en ångest inför varje kväll/natt under täcket innan sovpunkten känna en väldigt jobbig känsla av att det snart är en ny värdelös dag.

Nej, jag brukar som sagt bara förkorta det med att säga att jag blir CP under hösten pga mörkret. (med hösten menar jag fram till nyår eller så när det blir ganska ljust) Perioden då all min energi sugs ut.

Nej jag klagar egentligen inte, vi alla har våra problem, jag riktar in mig på mina fördelar istället, jag har väldigt många kompisar som ser upp oerhört till mig inom flera områden, min sociala förmåga, min humor, min känsla att charmera folk och som ett par av mina killkompisar ser upp till, min dragningskraft för tjejer. Visst var det spännande när man själv tyckte det var ett statusobjekt men det dog ut rätt fort. Status för vem egentligen, för killkompisarna? nej det blev bara besvärligt efter ett tag och övergick snarare till att bli nånting jobbigt, när någon kommenterar det försöker jag bara byta samtalsämne för det som man borde vara stolt över skäms jag bara för.

varför? för att jag är inte stolt över nånting jag gör eller vad jag kan. Kom på det rätt nyligen. Jag har många saker jag kan vara stolt över och som jag får komplimanger men ändå tar jag aldrig emot de godhjärtat för jag själv lyckas aldrig se det "positiva".

VARFÖR? hahaha ja jag kan leka amatörpsykolog med mig själv men det grundar sig i min barndom.. min jobbiga barndom som bara bestod av kaos och problem samt nedstämdhet och självhat. Jag hade aldrig problem med familjen eller kompisar eller något i min livsstil när jag var liten, jag hatade bara mig själv, extremt. jag såg ner på mig själv och såg avund till alla andra. Och med det en stark vilja att bli som dom på vissa saker och det värsta av allt, att jag aldrig blir nöjd. Jag kan aldrig komma till en punkt då jag finner mig till ro med mig själv utan ställer bara för höga krav på mig själv, detta försökte jag sluta med för inte så många år sedan men det ledde bara till depression och att jag fick ångest för att det inte fanns någon mening med livet osv osv. När jag fortsatte sätta mål och krav så blev det genast bättre. DET hatar jag, jag VET att jag kommer bli en av dessa rika nonchalanta affärstomtar som försummar eventuella barn och fru för att jobba ihjäl sig. Ja, någonting behöver jag som konstant stimulerar mig och får mig att bli nöjd med mig själv.

jag trodde jag hade hittat min väg (cannabis) för att lugna ner mig och kunna njuta av livet men det räckte inte, det var väldigt nära men även det höll inte. Ska fortsätta leta men jag är bara rädd att även denna höst kommer pga nedstämdheten få mig att desperat må bättre och då kommer jag bara sätta upp nya mål som jag emot min riktiga vilja kommer fortsätta fylla upp under året. Precis som den här sommarn.

Den mest vanliga tanken efter att ha läst denna text vore ju att tänka i stil med "gå till psykolog..." eller någon form av proffessionell hjälp och don' worry, im on my way (: Men frågan är ifall någon där kommer förstå sig på mig, ja jag har altså försökt tidigare. Det slutade med att jag besvarade en miljon frågor vid massa besök men efter många månader gav upp utan resultat, he just couldnt find the problem.

well jag hoppas jag kommer på nåt, för tillfället vet jag bara en sak som löser problemet, att supa bort det. Men jag tänker inte ge upp på mig själv för jag vågar inte ens föreställa mig hur jag skulle hantera alla problem jag fått med mig själv om jag inte skulla kunna uppfylla något av de krav och mål jag ställer på mig själv. självkänsla och självförtroende har jag så det räcker och blir över, men finns det något som kan rubba eller till och med krossa min självkänsla så vore det just något.

From now on, I'll do whatever i want.

Jaaa jag menar att jag bara kommer göra precis så som jag känner för!

livet leker, som vanligt, fast ännu bättre!   för drygt ett par månader sen lyssnade jag på en kompis när han sa hur jag borde göra när jag presenterade ett problem som vi båda var lite delaktiga i (flera andra kompisar också) och han sa bara enkelt, skit i det, bry dig inte det är bara problem, gå vidare, det lönar sig inte att stanna kvar och försöka lösa smågrejer som bara kommer dyka upp igen..  (intriger, småtjaffs, annat oviktigt)  jag tog in det halvhjärtat men nu har jag fullfört det mera. och det är bara bättre, då kan man SJÄLV utvecklas mycket bättre och kunna förstå vad man själv vill på ett annat och öppnare sätt.



jaja det är oväsentligt, poängen är att jag insåg hur mycket bättre man mår ifall man verkligen lyckats identifiera de saker som gör en lycklig, och vad som man verkligen vill göra, det kan alla tycka vara nånting som är väldigt lätt eller svårt, jag vet inte vart jag har stått där, fast nu när jag blivit lite mer individuell och skiljt på vänner och vänner så har en massa dörrar öppnats och jag lyckades helt enkelt se saker och ting på ett annat sätt.

I skrivande stund så har mitt liv förändrats i en riktigt oväntat 'twist' sedan jag skrev förra inlägget, och jag kommer inom några månader vara en annan person, och ingenting kommer förbli som vanligt :)

vad det är skriver jag inte nu men omg, LYCKORUS.

kärlek!

Stod i duschen när jag kom på svaret på min "fråga"...  Det slog upp helt plötsligt, en fråga jag ställde till mig själv och då kom på svaret. usch



min motivation har vart lost sen några veckor tilbaks, jag trodde jag tappat lusten och vilja till nåt men jag kom på varför, i några veckor har jag (tyvär) träffat/hört av en tjej jag hade känslor för i somras, och har fått vibbarna att hon visat intresse fast hon är som jag - gör ingenting direkt utan försöker bara väcka intresset hos den andra så att den ska se vibbarna och göra ett move. usch på oss, båda har gjort så mot varann och vi var jäkligt tighta förra sommarn, men det sket sig och jag såg henne som död.  men hon har lyckats få mig i tankarna senaste veckorna och jag har bara dissat henne. jag irriterade mig lite på henne men har sett henne som ointressant och bara ignorerat (även fast hon pendlade i tankarna ofta) henne. jag tappade motivationen till annat under tiden och försökte komma på det,  jag trodde att jag blivit av med viljan till allt och jag ville ingenting, och det ville jag inte heller, allt förlorade intresset, men något annat dök upp... hon! men jag förnekade bara för mig själv, jag ville visst ha henne, som innan också, i somras tex.. ville ha henne mycket!  usch..  en del av mig vill inte men en annan del skriker efter henne.

men jag vägrade inse det för jag lyssnade på den "förnuftigare" delen och trodde det var helt klart att jag inte ville, men aaah.. uschl... :( 


jag känner en otrolig lättnad till varför min motivation och vilja till allt i livet försvann, att nu vet jag varför.. men anledningen är nästan ännu värre än själva problemet.  jag vet inte faktiskt..


vad fan ska jag göra...  kontakta henne, eller glömma henne..  men ska jag glömma henne så vetjag inte hur, se henne som död för mig igen? det funkade sådär.. i guess vill bara fly stan, skaffa jobbet eller gå vidareutbildningen i stockholm och flytta dit.. fast då måste jag fixa körkort först och det dröjer flera månader minst, för alla tomtar ska ta körkortet på sommarn.

blä, på allt.  ;I

fortsätter att bryta ner mig med sitt spökande.. jag blir helt galen,  hittar ingen logik eller motivation längre, att sätta upp mål och drömma ger mig inte den motivation längre som jag skrev om i för två inlägg sedan. Det har sen jag gick i 7an på högstadiet vart mitt sätt att ge mig energi, att motivera mig till något. Mål och drömmar. nu kan jag bara drömma om mål


jag känner inte att någon depression sveper över mig, jag är fortfarande lycklig, jag faller bara i bitar.  haha hur förklarar man detta för någon. bloggen är min enda utomstående tolk. skönt även för min omgivning, ingen behöver må dåligt för att jag gör det.



AHH.. kom på en sak nu i skrivande stund jag måste skriva med så jag inte glömmer bort det..  anledningen till att folk kanske ser upp till mig så jävla mycket är för att ingen tror att jaghar problem???

chockad... jag pratar väldigt ogärna om mig själv om det är nåt problem utan har alltid vänt det hela och pratat om andras problem, antalet gånger jag öppnat mig senaste åren kan jag räkna på fingrarna.


För några veckor sedan läste jag en sak på internet, det handlade om en person som tagit sitt liv och hans vänner var chockade och väldigt lessna, men framförallt väldigt förvånade, en av killarna skrev något som även chockade mig då det påminde alldeles för mycket om mig apropå detta, han skrev att han tyckte det var så konstigt att han tog sitt liv då han aldrig visat upp att han haft problem och mått dåligt eller så, utan har alltid vart den glada killen och mer än gärna pratat med folk om deras problem och aldrig velat prata om sig själv.  fick mig att tänka lite, det är väldigt många som tagit sitt liv för att sedan höra anhöriga säga saker som "vi hade ingen aning att han mådde dåligt eller så, han visade aldrig det". undrar ifall det finns någon personlighetsstörning eller annat psykiskt problem som påverkar detta..   well jag ligger inte i farozonen nu, livet leker :) 

aaaah.. jag har, och de som känner mig bra vetat, att jag alltid varit filosofisk av mig - vare sig jag velat eller inte(oftast inte) och har gått igenom perioder när jag funderat mycket på vissa saker, och ibland har jag inget jag tänker på alls, då känner jag iallafall som friast då jag som sagt oftast inte VILL vara filosofisk av mig.

Men to the point, nu har jag en väldigt jobbig fundering som jag haft i tankarna i över några veckor nu, och det börjar bli jobbigt. Det handlar om motivation till livet.  Den som läser detta tänker säkert nu "nej jag orkar inte..."  och jag håller med, men jag har inte som de flesta livsfunderare som känner dålig motivation till livet tappat lusten och går runt deprimerad, det är inte jag. Nej, jag är lycklig, jag gör roliga saker varje dag och allting är kalas. Jag har mitt på det torra och med jätteroliga saker i kikaren så långt jag kan se.

Men.. denna tanke tar mer eller mindre kål på min livsvilja, men det är säkert inte permanent, mina filosofiska ideer brukar jag lösa inom en tid och sen är allt som vanligt, men denna lägger sig aldrig, kan aldrig komma på något svar riktigt...


Nu ska jag presentera problemet iallafall:
jag tror i grund och botten att mitt problem härstammar ifrån när jag var liten. väldigt liten. jag byggde med tiden upp större och större förväntningar på livet, jag  älskade livets början och tyckte allting bara blev mer spännande med tiden och allt blev roligare, det gick uppåt och jag började drömma och planera.   (ja detta kommer bli en lite lång text, men med ett innehåll av högre kvalitet än många andra inlägg)

Jag byggde altså upp riktiga förväntningar av livet, av mig! jag skulle bli det och jag skulle göra så. Men sen hände något, jag växte upp! Hahaha ironi.  nej men sanningen ligger lite där, jag har fortfarande massa förväntningar och krav på livet och mig själv, men det har blivit sämre med det. jag ska fortfarande göra och bli allt det där jag bestämde när jag var liten ( orkar inte gå in på detaljer men jag säger bara ett nyckelord: entreprenör ) och jag VILL fortfarande det och jag SKA bli det.   

MEN, jag har ett problem, allting går som på räls, jag gör saker hela dagarna (även de dagar jag jobbar) och jag älskar livet, har massa bra kompisar och jag älskar dom och mig själv. Men det är en del av problemet, jag har aldrig tid att engagera mig till att börja utveckla mig själv till mitt mål så länge jag hittar på saker jämt och aldrig får tid för mig själv och lite mera funderingar kring detta.

Vad skulle jag kunna göra åt detta, dumpa mina kompisar och bli en loner för att få tid att börja utveckla mig åt det håll jag vill?   Ja det låter jättebra, hade säkert blivit hyffsat olycklig på kuppen.


Men att byta ut kompisarna till dom som har samma planer och förväntningar på livet som mig själv? dom som ändå jobbar med "livet" fast ändå är sociala och glada? med "sociala" menar jag, ta tag i saker och ting för att göra det man drömt om, altså.  Hur som helst, visst, det hade funkat. men jag vill inte dumpa kompisarna.. iallafall inte alla,  jag har ett par kompisar som jag trivs med, fast dom har absolut inga ambitioner i livet och nöjer sig med ett svenssonliv, jag får bara ångest ifall jag tänker på mig som det. och det värsta är att man blir som man umgås..  har insett att dessa personer ska få lite mindre plats i mitt liv, inte för att låga ego, jag är inte bättre än dom. jag ser inte ner på andra människor, det är en av mina livs"regler" jag går efter. jag behöver inte hata eller älska alla men jag ser inte ner på andra. 


Aja det var toppen av isberget, här är själva problemet:

Även ifall jag ser mig som den jag kommer bli, vill bli, eller önskar bli, så tillfredsställer det mig inte. Jaha, och? jag hade bara gjort allt för att hitta något nytt att sträva efter, så har jag alltid fungerat - fast jag började inse det bara de närmsta åren då jag mer och mer uppfyllt de mål eller drömmar jag haft och NU har det börja slagit mig, dessa SMÅDRÖMMAR och MÅL jag haft och nått, skiljer sig INTE mellan de Mål och Drömmar jag haft sen jag varit liten, exakt samma sak.   Och jag kommer fyllas av samma tomhet även ifall jag uppnår dessa.


Lätt för mig att förbli motiverad till livet?

Visst, svaret på detta blir ju liknande med: "men lev livet hur som helst, bara du är lycklig om dagarna, som nu t ex!"
Det låter säkert asbra för vem som helst, men jag har alltid vart rätt unik som person, och detta funkar inte för mig heller. jag är lycklig som fan, men det räcker inte! jag skulle lika gärna kunna lägga mig och dö, inte för att jag längtar eller är deprimerad, inte alls, utan bara för att  det känns spännande och nytänkande. ett bra slut på det hela.

jag har redan sätt allting! jag vet hur livet fungerar idag, i sverige. jag har haft flera jobb, flera flickvänner, flera kompisar men jag har sett livet i sin helhet. flytta hemifrån, leva där. träffa övriga familjen på vissa helger eller andra tider, vara med kompisar, gå på krogen, skaffa flickvän. eller skaffa barn....  hmm.  visst, det har jag själv inte lyckats med.

men folk i min ålder, kompisar/bekanta har redan gjort det för länge sen och mer och mer gör det. Dom flesta kommer det också antar jag. en tjej jag höll på med förut har fått barn, hoppas det löser sig för alla dom, trots x antal problem.  men min poäng, jag vet hur livet funkar! aaah, jag känner mig som en råtta i labyrint, en lycklig råtta i en labyrint menar jag. Bara springer runt, tar lite olika vägar och lär sig mer och mer vilken den rätta vägen är.

men även den lyckliga råttan som bara blir smartare och smartare som snart nått sitt mål tappar lusten förr eller senare.





--  DETTA är altså mitt problem för tillfället, detta har jag i tankarna varje dag, flera gånger, som en lycklig jävla råtta i ett spel.  det räcker inte för mig! jag måste ha nåt att sträva efter, att drömma om, att vilja!

en annan dålig sak är att folk som också "filosoferar" kring dessa problem blir galna till slut, tappar livslusten, kanske faller i en fet depression, eller söker sig till droger och missbruk.

för helt ärligt, detta skrämmer mig verkligen, för tänk om jag inte hittar något svar om detta problem, lösningen jag funderar efter inte finns?   Den nyfikenhet och vilja som driver råttan i såna där små labyrintspel är ju själva kraften hos råttan, tack vare det så fortsätter den leta sig fram. Men vad hade hänt utan nyfikenhet och vilja hos råttan? Jo, den hade antagligen bara lagt sig ner och väntat på bättre tider ska komma av sig själva.. men om inte detta händer, då svälter den väl ihjäl.

jag håller på att förlora denna "nyfikenhet" och "vilja" och precis som råttan är det något som driver mig. jag måste hitta det, innan det börjar gå utför.

jag har bestämt mig senaste dagarna att jag ska stanna i sverige, i allafall några år till. Skulle flytta till australien efter sommarn med en kompis men jag tänker satsa här hemma istället, har velat lite fram o tilbaks men nu har jag bestämt mig iallafall, sålänge inget oväntat händer som gör att jag skiter i allt och sticker, för så har jag alltid gjort, men nu finns det inget sånt som kan dyka upp.. hoppas jag

lite tråkigt nu faktiskt! dom flesta har börjat jobba och jobbar DÅLIGA tider, alltså inte när jag jobbar,  så jag har massa dötid jag försöker göra nåt åt!   jag jobbar kväll! aaah..  har inte bestämt mig ifall jobbet är tillräckligt kul för att stanna kvar flera månader..

vilket dåligt inlägg det blev, har verkligen inget vettigt att skrivaaaa

livet lekerrr