heart of ice
"everything except a complete success, is a totally failure" var faktiskt bokstavligen ett motto jag kom på för några år sedan, så kan man väl förkorta texten i förra inlägget.. men jag är ingen perfektionist, inte alls, jag försöker vara mer eller mindre stolt över mina misstag för att istället lära av dom istället för att känna ångest. "Att ångra är redan för sent" var också ett motto jag försökt gå efter.
Peta in ett "det är bättre att ångra det man gjorde än det man inte gjorde" så finns min livsstil nånstans däremellan.
Men vad vill man vara för slags människa egentligen?
Man kan själv välja sina förebilder och på så sätt försöka ändra sin personlighet med att utveckla den till det sätt man vill. jag är ett levande exempel på det, jag gjorde en tvärvändning på 180 grader.
kort och gott, jag bestämde mig för att bli lycklig, och det blir man inte om man är en negativ, sarkastisk, felsökande person som är extremt kräsen på att allt ska vara positivt innan man blir glad. Jag lyckades, jag blev en positiv glad kille som alltid ser det ljusa och drar upp stämningen. Men nu går det på reflex så jag har vant mig vid den standarden och nu söker jag något nytt, altså vad jag ska förändra med mig själv, för jag har kommit på hur otroligt lätt det är att förändra sig själv. Men vad vill jag då?
Jobba på att bli av med mina egna problem som jag beskrev i förra inlägget?
Jag funderade på det men ändrade mig. Det är det som skiljer mig från alla andra, min ambition att ta sig högre upp än alla andra. Om jag accepterar mig som en vanlig svensson och njuter av vardagen så kommer jag en vacker dag ångra mig, det är jag smått rädd för. Då har man inget att falla tilbaks på.
DETTA är mitt hjärnspöke för tillfället, nu har jag bokstavligen reflekterat lite över det.
Jag fick igår ett erbjudande, som kan bli ganska stort. Har inte bestämt mig än men tackar jag ja så kan mitt namn nämnas i både bra och i dåliga sammanhang, media bland annat, men än har jag inte bestämt mig. Funderar på att tacka ja, bättre våga än vinna.
Nej nu har jag inte så mycket mer att tillägga.
Nu har jag jobbat två kvällar och är ledig ett tag, kanske blir lite dött igen, eller tvärtom, Snart är tre kompisar borta från gurkstaden så jag blir mer och mer left alone, samtidigt som jag blir tvingad att bli mer kreativ.
Peta in ett "det är bättre att ångra det man gjorde än det man inte gjorde" så finns min livsstil nånstans däremellan.
Men vad vill man vara för slags människa egentligen?
Man kan själv välja sina förebilder och på så sätt försöka ändra sin personlighet med att utveckla den till det sätt man vill. jag är ett levande exempel på det, jag gjorde en tvärvändning på 180 grader.
kort och gott, jag bestämde mig för att bli lycklig, och det blir man inte om man är en negativ, sarkastisk, felsökande person som är extremt kräsen på att allt ska vara positivt innan man blir glad. Jag lyckades, jag blev en positiv glad kille som alltid ser det ljusa och drar upp stämningen. Men nu går det på reflex så jag har vant mig vid den standarden och nu söker jag något nytt, altså vad jag ska förändra med mig själv, för jag har kommit på hur otroligt lätt det är att förändra sig själv. Men vad vill jag då?
Jobba på att bli av med mina egna problem som jag beskrev i förra inlägget?
Jag funderade på det men ändrade mig. Det är det som skiljer mig från alla andra, min ambition att ta sig högre upp än alla andra. Om jag accepterar mig som en vanlig svensson och njuter av vardagen så kommer jag en vacker dag ångra mig, det är jag smått rädd för. Då har man inget att falla tilbaks på.
DETTA är mitt hjärnspöke för tillfället, nu har jag bokstavligen reflekterat lite över det.
Jag fick igår ett erbjudande, som kan bli ganska stort. Har inte bestämt mig än men tackar jag ja så kan mitt namn nämnas i både bra och i dåliga sammanhang, media bland annat, men än har jag inte bestämt mig. Funderar på att tacka ja, bättre våga än vinna.
Nej nu har jag inte så mycket mer att tillägga.
Nu har jag jobbat två kvällar och är ledig ett tag, kanske blir lite dött igen, eller tvärtom, Snart är tre kompisar borta från gurkstaden så jag blir mer och mer left alone, samtidigt som jag blir tvingad att bli mer kreativ.
Årets första höstdag has come
Läs överskriften, och känn sedan efter den där känslan när man tidigt en höstmorgon kliver ur ytterdörren en svinigt kall höstmorgon, när man fortfarande inte har vaknat upp ordentligt utan ryser till som när man verkligen blir nedkyld. Haha nejdå, kylan är inget problem för mig faktiskt, jag har fortfarande mina årstidsrelaterade depressioner (sjukdom). Försökte mig på antidepressiva en gång i tiden men det lade jag ner rätt fort. I skrivande stund sitter jag här klockan 00.50 med min ljusterapilampa skinande mot mig. Det är underbart, en känsla i kroppen som knappt går att beskriva. Närmast är väl när man efter en lång dag i solen kommit hem och varvar ner, då man känner den sköna matthet i kroppen.
Enough written.
Jag har inte skrivit här knappt under sommarmånaderna men det var frivilligt gjort från min sida. Har tvingats ta så många steg inom så många områden att det bara skulle bli jobbigt att hinna reflektera över det, så jag tänkte att jag kunde spara det tills när jag har bättre tid. Såsom framåt hösten. Den värdelösa vidriga hösten. "Nej det är ju fint o mysigt på hösten" blir ofta svaret då. Oftast brukar jag inte förklara varför jag avskyr hösten men för mig så associerar jag de värsta känslor med just hösten. Dessa känslor är bland annat hopplöshet, känslan av inre tomhet, meningslöst levande, poänglöst att över huvud taget göra någonting alls, en ångest inför varje kväll/natt under täcket innan sovpunkten känna en väldigt jobbig känsla av att det snart är en ny värdelös dag.
Nej, jag brukar som sagt bara förkorta det med att säga att jag blir CP under hösten pga mörkret. (med hösten menar jag fram till nyår eller så när det blir ganska ljust) Perioden då all min energi sugs ut.
Nej jag klagar egentligen inte, vi alla har våra problem, jag riktar in mig på mina fördelar istället, jag har väldigt många kompisar som ser upp oerhört till mig inom flera områden, min sociala förmåga, min humor, min känsla att charmera folk och som ett par av mina killkompisar ser upp till, min dragningskraft för tjejer. Visst var det spännande när man själv tyckte det var ett statusobjekt men det dog ut rätt fort. Status för vem egentligen, för killkompisarna? nej det blev bara besvärligt efter ett tag och övergick snarare till att bli nånting jobbigt, när någon kommenterar det försöker jag bara byta samtalsämne för det som man borde vara stolt över skäms jag bara för.
varför? för att jag är inte stolt över nånting jag gör eller vad jag kan. Kom på det rätt nyligen. Jag har många saker jag kan vara stolt över och som jag får komplimanger men ändå tar jag aldrig emot de godhjärtat för jag själv lyckas aldrig se det "positiva".
VARFÖR? hahaha ja jag kan leka amatörpsykolog med mig själv men det grundar sig i min barndom.. min jobbiga barndom som bara bestod av kaos och problem samt nedstämdhet och självhat. Jag hade aldrig problem med familjen eller kompisar eller något i min livsstil när jag var liten, jag hatade bara mig själv, extremt. jag såg ner på mig själv och såg avund till alla andra. Och med det en stark vilja att bli som dom på vissa saker och det värsta av allt, att jag aldrig blir nöjd. Jag kan aldrig komma till en punkt då jag finner mig till ro med mig själv utan ställer bara för höga krav på mig själv, detta försökte jag sluta med för inte så många år sedan men det ledde bara till depression och att jag fick ångest för att det inte fanns någon mening med livet osv osv. När jag fortsatte sätta mål och krav så blev det genast bättre. DET hatar jag, jag VET att jag kommer bli en av dessa rika nonchalanta affärstomtar som försummar eventuella barn och fru för att jobba ihjäl sig. Ja, någonting behöver jag som konstant stimulerar mig och får mig att bli nöjd med mig själv.
jag trodde jag hade hittat min väg (cannabis) för att lugna ner mig och kunna njuta av livet men det räckte inte, det var väldigt nära men även det höll inte. Ska fortsätta leta men jag är bara rädd att även denna höst kommer pga nedstämdheten få mig att desperat må bättre och då kommer jag bara sätta upp nya mål som jag emot min riktiga vilja kommer fortsätta fylla upp under året. Precis som den här sommarn.
Den mest vanliga tanken efter att ha läst denna text vore ju att tänka i stil med "gå till psykolog..." eller någon form av proffessionell hjälp och don' worry, im on my way (: Men frågan är ifall någon där kommer förstå sig på mig, ja jag har altså försökt tidigare. Det slutade med att jag besvarade en miljon frågor vid massa besök men efter många månader gav upp utan resultat, he just couldnt find the problem.
well jag hoppas jag kommer på nåt, för tillfället vet jag bara en sak som löser problemet, att supa bort det. Men jag tänker inte ge upp på mig själv för jag vågar inte ens föreställa mig hur jag skulle hantera alla problem jag fått med mig själv om jag inte skulla kunna uppfylla något av de krav och mål jag ställer på mig själv. självkänsla och självförtroende har jag så det räcker och blir över, men finns det något som kan rubba eller till och med krossa min självkänsla så vore det just något.
Enough written.
Jag har inte skrivit här knappt under sommarmånaderna men det var frivilligt gjort från min sida. Har tvingats ta så många steg inom så många områden att det bara skulle bli jobbigt att hinna reflektera över det, så jag tänkte att jag kunde spara det tills när jag har bättre tid. Såsom framåt hösten. Den värdelösa vidriga hösten. "Nej det är ju fint o mysigt på hösten" blir ofta svaret då. Oftast brukar jag inte förklara varför jag avskyr hösten men för mig så associerar jag de värsta känslor med just hösten. Dessa känslor är bland annat hopplöshet, känslan av inre tomhet, meningslöst levande, poänglöst att över huvud taget göra någonting alls, en ångest inför varje kväll/natt under täcket innan sovpunkten känna en väldigt jobbig känsla av att det snart är en ny värdelös dag.
Nej, jag brukar som sagt bara förkorta det med att säga att jag blir CP under hösten pga mörkret. (med hösten menar jag fram till nyår eller så när det blir ganska ljust) Perioden då all min energi sugs ut.
Nej jag klagar egentligen inte, vi alla har våra problem, jag riktar in mig på mina fördelar istället, jag har väldigt många kompisar som ser upp oerhört till mig inom flera områden, min sociala förmåga, min humor, min känsla att charmera folk och som ett par av mina killkompisar ser upp till, min dragningskraft för tjejer. Visst var det spännande när man själv tyckte det var ett statusobjekt men det dog ut rätt fort. Status för vem egentligen, för killkompisarna? nej det blev bara besvärligt efter ett tag och övergick snarare till att bli nånting jobbigt, när någon kommenterar det försöker jag bara byta samtalsämne för det som man borde vara stolt över skäms jag bara för.
varför? för att jag är inte stolt över nånting jag gör eller vad jag kan. Kom på det rätt nyligen. Jag har många saker jag kan vara stolt över och som jag får komplimanger men ändå tar jag aldrig emot de godhjärtat för jag själv lyckas aldrig se det "positiva".
VARFÖR? hahaha ja jag kan leka amatörpsykolog med mig själv men det grundar sig i min barndom.. min jobbiga barndom som bara bestod av kaos och problem samt nedstämdhet och självhat. Jag hade aldrig problem med familjen eller kompisar eller något i min livsstil när jag var liten, jag hatade bara mig själv, extremt. jag såg ner på mig själv och såg avund till alla andra. Och med det en stark vilja att bli som dom på vissa saker och det värsta av allt, att jag aldrig blir nöjd. Jag kan aldrig komma till en punkt då jag finner mig till ro med mig själv utan ställer bara för höga krav på mig själv, detta försökte jag sluta med för inte så många år sedan men det ledde bara till depression och att jag fick ångest för att det inte fanns någon mening med livet osv osv. När jag fortsatte sätta mål och krav så blev det genast bättre. DET hatar jag, jag VET att jag kommer bli en av dessa rika nonchalanta affärstomtar som försummar eventuella barn och fru för att jobba ihjäl sig. Ja, någonting behöver jag som konstant stimulerar mig och får mig att bli nöjd med mig själv.
jag trodde jag hade hittat min väg (cannabis) för att lugna ner mig och kunna njuta av livet men det räckte inte, det var väldigt nära men även det höll inte. Ska fortsätta leta men jag är bara rädd att även denna höst kommer pga nedstämdheten få mig att desperat må bättre och då kommer jag bara sätta upp nya mål som jag emot min riktiga vilja kommer fortsätta fylla upp under året. Precis som den här sommarn.
Den mest vanliga tanken efter att ha läst denna text vore ju att tänka i stil med "gå till psykolog..." eller någon form av proffessionell hjälp och don' worry, im on my way (: Men frågan är ifall någon där kommer förstå sig på mig, ja jag har altså försökt tidigare. Det slutade med att jag besvarade en miljon frågor vid massa besök men efter många månader gav upp utan resultat, he just couldnt find the problem.
well jag hoppas jag kommer på nåt, för tillfället vet jag bara en sak som löser problemet, att supa bort det. Men jag tänker inte ge upp på mig själv för jag vågar inte ens föreställa mig hur jag skulle hantera alla problem jag fått med mig själv om jag inte skulla kunna uppfylla något av de krav och mål jag ställer på mig själv. självkänsla och självförtroende har jag så det räcker och blir över, men finns det något som kan rubba eller till och med krossa min självkänsla så vore det just något.