kom på lösningen. suck. sur men lättad
min motivation har vart lost sen några veckor tilbaks, jag trodde jag tappat lusten och vilja till nåt men jag kom på varför, i några veckor har jag (tyvär) träffat/hört av en tjej jag hade känslor för i somras, och har fått vibbarna att hon visat intresse fast hon är som jag - gör ingenting direkt utan försöker bara väcka intresset hos den andra så att den ska se vibbarna och göra ett move. usch på oss, båda har gjort så mot varann och vi var jäkligt tighta förra sommarn, men det sket sig och jag såg henne som död. men hon har lyckats få mig i tankarna senaste veckorna och jag har bara dissat henne. jag irriterade mig lite på henne men har sett henne som ointressant och bara ignorerat (även fast hon pendlade i tankarna ofta) henne. jag tappade motivationen till annat under tiden och försökte komma på det, jag trodde att jag blivit av med viljan till allt och jag ville ingenting, och det ville jag inte heller, allt förlorade intresset, men något annat dök upp... hon! men jag förnekade bara för mig själv, jag ville visst ha henne, som innan också, i somras tex.. ville ha henne mycket! usch.. en del av mig vill inte men en annan del skriker efter henne.
men jag vägrade inse det för jag lyssnade på den "förnuftigare" delen och trodde det var helt klart att jag inte ville, men aaah.. uschl... :(
jag känner en otrolig lättnad till varför min motivation och vilja till allt i livet försvann, att nu vet jag varför.. men anledningen är nästan ännu värre än själva problemet. jag vet inte faktiskt..
vad fan ska jag göra... kontakta henne, eller glömma henne.. men ska jag glömma henne så vetjag inte hur, se henne som död för mig igen? det funkade sådär.. i guess vill bara fly stan, skaffa jobbet eller gå vidareutbildningen i stockholm och flytta dit.. fast då måste jag fixa körkort först och det dröjer flera månader minst, för alla tomtar ska ta körkortet på sommarn.
blä, på allt. ;I
det onda tankespöket
jag känner inte att någon depression sveper över mig, jag är fortfarande lycklig, jag faller bara i bitar. haha hur förklarar man detta för någon. bloggen är min enda utomstående tolk. skönt även för min omgivning, ingen behöver må dåligt för att jag gör det.
AHH.. kom på en sak nu i skrivande stund jag måste skriva med så jag inte glömmer bort det.. anledningen till att folk kanske ser upp till mig så jävla mycket är för att ingen tror att jaghar problem???
chockad... jag pratar väldigt ogärna om mig själv om det är nåt problem utan har alltid vänt det hela och pratat om andras problem, antalet gånger jag öppnat mig senaste åren kan jag räkna på fingrarna.
För några veckor sedan läste jag en sak på internet, det handlade om en person som tagit sitt liv och hans vänner var chockade och väldigt lessna, men framförallt väldigt förvånade, en av killarna skrev något som även chockade mig då det påminde alldeles för mycket om mig apropå detta, han skrev att han tyckte det var så konstigt att han tog sitt liv då han aldrig visat upp att han haft problem och mått dåligt eller så, utan har alltid vart den glada killen och mer än gärna pratat med folk om deras problem och aldrig velat prata om sig själv. fick mig att tänka lite, det är väldigt många som tagit sitt liv för att sedan höra anhöriga säga saker som "vi hade ingen aning att han mådde dåligt eller så, han visade aldrig det". undrar ifall det finns någon personlighetsstörning eller annat psykiskt problem som påverkar detta.. well jag ligger inte i farozonen nu, livet leker :)
varför tror folk så konstigt
har aldrig fattat varför så många tycker om mig, jag vet att vissa personer har man lätt för att fastna för, men då finns det en anledning, eller något med personligheten man bara gillar helt enkelt.
jag är snäll, jag är ödmjuk, jag hjälper folk när dom behöver, jag blir glad när andra är glada, jag ser inte ner på andra människor, jag kan få alla att skratta.
det var mina bästa sidor jag kunde komma på, men jag kan inte fatta varför alla kukhuven ska se upp till mig så jävla mycket, känna avundsjuka och det värsta av allt, så fort de får möjlighet trampar de en på tårna utan att verka ha något problem med det.
självklart pratar jag bara om de mindre nära kompisar jag har, vilket jag nu funderar på att bara sluta bry mig om, det lönar sig inte för någon. de får fan hitta sig själva eller bygga upp sina egna självkänslor utan mig. igår raderade jag ett tiotal mobilnummer och msnkontakter, folk jag inte har gemensamma vänner med. Altså folk jag inte mer kommer höra av mig till eller träffas för att hjälpa när dom behöver något. eller ta hjälp av? knappast, jag är tyvär för självständig vilket även är en av mina dåliga sidor.
dessa människor har jag iaf funderat över, och bestämt mig för att det blir lika bra, jag har inget ont mot någon och hämnd är jag inte intresserad av. jag kommer bara möta frågande blickar under överraskande tillfällen på stan. Sorgligt javisst, specielt jag som är så nostalgisk och bara drar mig ur och säger upp bekantskapen när någon gjort något verkligen fel, nu måste jag försöka gå några steg längre än så. det känns ändå jäkligt bra, vilket det också är.
jag har inte smällt det hela än för det här är så väldigt mycket inte-jag beteende.. inlägget blev en motivering som jag kan gå tilbaks och läsa när jag nästan glömt bort vad som hände.
gray days. filosofiska hjärnspöken. ett riktigt helvette för mig
Men to the point, nu har jag en väldigt jobbig fundering som jag haft i tankarna i över några veckor nu, och det börjar bli jobbigt. Det handlar om motivation till livet. Den som läser detta tänker säkert nu "nej jag orkar inte..." och jag håller med, men jag har inte som de flesta livsfunderare som känner dålig motivation till livet tappat lusten och går runt deprimerad, det är inte jag. Nej, jag är lycklig, jag gör roliga saker varje dag och allting är kalas. Jag har mitt på det torra och med jätteroliga saker i kikaren så långt jag kan se.
Men.. denna tanke tar mer eller mindre kål på min livsvilja, men det är säkert inte permanent, mina filosofiska ideer brukar jag lösa inom en tid och sen är allt som vanligt, men denna lägger sig aldrig, kan aldrig komma på något svar riktigt...
Nu ska jag presentera problemet iallafall:
jag tror i grund och botten att mitt problem härstammar ifrån när jag var liten. väldigt liten. jag byggde med tiden upp större och större förväntningar på livet, jag älskade livets början och tyckte allting bara blev mer spännande med tiden och allt blev roligare, det gick uppåt och jag började drömma och planera. (ja detta kommer bli en lite lång text, men med ett innehåll av högre kvalitet än många andra inlägg)
Jag byggde altså upp riktiga förväntningar av livet, av mig! jag skulle bli det och jag skulle göra så. Men sen hände något, jag växte upp! Hahaha ironi. nej men sanningen ligger lite där, jag har fortfarande massa förväntningar och krav på livet och mig själv, men det har blivit sämre med det. jag ska fortfarande göra och bli allt det där jag bestämde när jag var liten ( orkar inte gå in på detaljer men jag säger bara ett nyckelord: entreprenör ) och jag VILL fortfarande det och jag SKA bli det.
MEN, jag har ett problem, allting går som på räls, jag gör saker hela dagarna (även de dagar jag jobbar) och jag älskar livet, har massa bra kompisar och jag älskar dom och mig själv. Men det är en del av problemet, jag har aldrig tid att engagera mig till att börja utveckla mig själv till mitt mål så länge jag hittar på saker jämt och aldrig får tid för mig själv och lite mera funderingar kring detta.
Vad skulle jag kunna göra åt detta, dumpa mina kompisar och bli en loner för att få tid att börja utveckla mig åt det håll jag vill? Ja det låter jättebra, hade säkert blivit hyffsat olycklig på kuppen.
Men att byta ut kompisarna till dom som har samma planer och förväntningar på livet som mig själv? dom som ändå jobbar med "livet" fast ändå är sociala och glada? med "sociala" menar jag, ta tag i saker och ting för att göra det man drömt om, altså. Hur som helst, visst, det hade funkat. men jag vill inte dumpa kompisarna.. iallafall inte alla, jag har ett par kompisar som jag trivs med, fast dom har absolut inga ambitioner i livet och nöjer sig med ett svenssonliv, jag får bara ångest ifall jag tänker på mig som det. och det värsta är att man blir som man umgås.. har insett att dessa personer ska få lite mindre plats i mitt liv, inte för att låga ego, jag är inte bättre än dom. jag ser inte ner på andra människor, det är en av mina livs"regler" jag går efter. jag behöver inte hata eller älska alla men jag ser inte ner på andra.
Aja det var toppen av isberget, här är själva problemet:
Även ifall jag ser mig som den jag kommer bli, vill bli, eller önskar bli, så tillfredsställer det mig inte. Jaha, och? jag hade bara gjort allt för att hitta något nytt att sträva efter, så har jag alltid fungerat - fast jag började inse det bara de närmsta åren då jag mer och mer uppfyllt de mål eller drömmar jag haft och NU har det börja slagit mig, dessa SMÅDRÖMMAR och MÅL jag haft och nått, skiljer sig INTE mellan de Mål och Drömmar jag haft sen jag varit liten, exakt samma sak. Och jag kommer fyllas av samma tomhet även ifall jag uppnår dessa.
Lätt för mig att förbli motiverad till livet?
Visst, svaret på detta blir ju liknande med: "men lev livet hur som helst, bara du är lycklig om dagarna, som nu t ex!"
Det låter säkert asbra för vem som helst, men jag har alltid vart rätt unik som person, och detta funkar inte för mig heller. jag är lycklig som fan, men det räcker inte! jag skulle lika gärna kunna lägga mig och dö, inte för att jag längtar eller är deprimerad, inte alls, utan bara för att det känns spännande och nytänkande. ett bra slut på det hela.
jag har redan sätt allting! jag vet hur livet fungerar idag, i sverige. jag har haft flera jobb, flera flickvänner, flera kompisar men jag har sett livet i sin helhet. flytta hemifrån, leva där. träffa övriga familjen på vissa helger eller andra tider, vara med kompisar, gå på krogen, skaffa flickvän. eller skaffa barn.... hmm. visst, det har jag själv inte lyckats med.
men folk i min ålder, kompisar/bekanta har redan gjort det för länge sen och mer och mer gör det. Dom flesta kommer det också antar jag. en tjej jag höll på med förut har fått barn, hoppas det löser sig för alla dom, trots x antal problem. men min poäng, jag vet hur livet funkar! aaah, jag känner mig som en råtta i labyrint, en lycklig råtta i en labyrint menar jag. Bara springer runt, tar lite olika vägar och lär sig mer och mer vilken den rätta vägen är.
men även den lyckliga råttan som bara blir smartare och smartare som snart nått sitt mål tappar lusten förr eller senare.
-- DETTA är altså mitt problem för tillfället, detta har jag i tankarna varje dag, flera gånger, som en lycklig jävla råtta i ett spel. det räcker inte för mig! jag måste ha nåt att sträva efter, att drömma om, att vilja!
en annan dålig sak är att folk som också "filosoferar" kring dessa problem blir galna till slut, tappar livslusten, kanske faller i en fet depression, eller söker sig till droger och missbruk.
för helt ärligt, detta skrämmer mig verkligen, för tänk om jag inte hittar något svar om detta problem, lösningen jag funderar efter inte finns? Den nyfikenhet och vilja som driver råttan i såna där små labyrintspel är ju själva kraften hos råttan, tack vare det så fortsätter den leta sig fram. Men vad hade hänt utan nyfikenhet och vilja hos råttan? Jo, den hade antagligen bara lagt sig ner och väntat på bättre tider ska komma av sig själva.. men om inte detta händer, då svälter den väl ihjäl.
jag håller på att förlora denna "nyfikenhet" och "vilja" och precis som råttan är det något som driver mig. jag måste hitta det, innan det börjar gå utför.
theboyisback
lite tråkigt nu faktiskt! dom flesta har börjat jobba och jobbar DÅLIGA tider, alltså inte när jag jobbar, så jag har massa dötid jag försöker göra nåt åt! jag jobbar kväll! aaah.. har inte bestämt mig ifall jobbet är tillräckligt kul för att stanna kvar flera månader..
vilket dåligt inlägg det blev, har verkligen inget vettigt att skrivaaaa
livet lekerrr
gaaaawh
mixed feelings for now. var i stockholm idag med en kompis och träffade massa roliga killar där. helt underbart sköj. sen spenderade jag resten av natten med en annan väldigt nära kompis som jag genom bara en mening förstört alldeles för mycket, spelar ingen roll vad det var men massa krångel, problem och jävulskap kommer ske. dumma dumma dumma mig. nja så riktigt farligt är det väl inte om man ser på helheten. Han och jag har suttit i samma båt i flera år och kommer fortsätta göra det, så jag kommer få minst lika roligt... aaah.
aja blev ett jävla mysko inlägg, men om jag skriver såhär, då och då brukar man få en känsla av att allting har gått så bra och allt verkar vara uppnått, man bara kastar sig ner på rygg och stirrar uppåt och tänker "jaha, nu då, vad ska hända nu?" - precis där ligger jag nu och funderar ut över den nära framtiden, tänker efter vilka mål jag ska uppnå eller bara vilken VÄG jag vill gå. det enda jag lärt mig under livets gång är att vilken väg man än tar, så spelar det ingen roll, det enda som spelar roll är att man har ett leende på läpparna under tiden man strävar efter det målet.
... och därmed är det sagt, jag ska nu lägga mig ner med ett leende på läpparna men ingen aning åt vad jag ska göra, jag ska bara välja en väg som känns helt rätt och riktigt rolig. Dör gör vi ju alla till slut och när vi väl ser våra liv i revy för sista gången så är det ju bara de mest känsloladdade ögonblick vi ser och det kan väl vara allt i från bra till dåliga saker men bara något specielt verkligen skedde eller upplevdes, så kan det säkert sätta de viktigaste ögonblicken i våra liv.
och med det vill jag ha sagt till en viss person, livet handlar alltså INTE om att göra sitt bästa dag ut och dag in, med en överdriven fokusering på det egna jaget som ska göra allting så bra som möjligt för att höja ens värde som person för att till slut endast uppfylla den egna frågan som personen ställt sig själv oändligt många gånger; "Duger jag?"
Sug på det ni!
.
sommar 2007
glada jag har haft en massa förväntningar inför sommaren, men nu börjar lite småtråkiga saker dyka upp, inte så farliga alls faktiskt men lite! folk kommer jobba för mycket och oregelbundna tider så det kommer bli lite glest schema för massa skoj. men jag är lika glad för det, nästan. glad är jag iallafall. hahaha... nej.. inte nu. måste göra massa saker som är mindre kul ;p städa, diska.. (kommer ta läänge) och jag kommer nog offra fredagskvällen till det.. fast det slutar väl som vanligt när jag försöker vara ambitiöst, nånting roligare dyker upp och det nödvändiga skjuts upp och dyker upp till morgondagen istället! kärlek !
värt inlägg, icke.. men när jag skriver så är det väl oftast de tankar jag har som reflekteras här, och då är det mer eller mindre värdelösa tankar till och från.
ahh.. mitt bemanningsföretag ringde nyss upp mig och skrämde upp mig lite, dom sa att jag hade jobb i helgen men så är det ju inte, ledig är jag! det är alltså ett bemanningsföretag i stockholm jag jobbar hos. och nu jobbar jag nere på stan i västerås, ett riktigt schysst jobb. ska klättra lite på nåt av dom jobben iaf :) finns vidareutbildningar hos bemanningsföretaget och det skulle vara riktigt kul.
ahhh.. en tjej på jobbet jag kanske skrev lite om tidigare som jag tänkte lägga beslag på, hade pojkvän fick jag reda på igår PRECIS före jag skulle ta hennes nummer så jag sket i det.. kommer säkert bli bra kompis med henne istället och det är i princip lika bra! jappjapp.
i skrivande stund är det mulet ute, så jag har inga planer på att gå utanför dörren ikväll. låter bra i skrivande stund så det kanske blir ett till inlägg senare.
AHH förresten, jag låter som en gubbe i telefon. fått höra det 2 gånger 2 dagar i rad. Innan dess hade jag aldrig hört det så det har kommit som en viss chock :)
jag ringde upp nån unge igår och fråga efter hans pappa och hörde vagt i bakgrunden "pappa, det är nån gubbe här som vill prata med dig" Hahahaha !!
aja.. de bjuder jag på såklart
take me home country roads
eeh nej. jag har gjort allt för att försöka komma så långt ifrån allt som påminner mig om gamla minnen, även fast jag är rätt nostalgisk av mig. fast egentligen inte, finns så mycket som man aldrig tänker glömma men jag har under så många år försökt förändra mig själv med sidor jag aldrig gillat hos mig, och nu är jag inte långt ifrån klar! Men det gör att när jag tittar tilbaks ser jag mig själv som den person jag aldrig gillade.Fast det är väl sånt som hör till. Nu älskar jag mig själv och kunde inte vara så mycket mer nöjd över mig själv som person.
Läste lite gamla inlägg som jag skrev i början av den här bloggen. haha man kan väl inte annat än att småkämmas för sig själv, men som sagt det hör till.
Men jag vet varför jag alltid varit lite lost och ett "problembarn" . Jag är idag en av de lugnaste personer jag vet, jag höjer inte rösten annat än när jag garvar eller så, skriker inte åt folk utan är sansad, slåss inte heller. när jag var liten var jag allt annat än det.. jag gjorde alltid saker som är mindre värda att nämnas och jag hade ingen motivation till något alls. Jag fattade inte meningen med livet och ansträngde mig inte för att ta reda på det heller. under tiden växte en del dåliga sidor hos mig fram och jag slutade tycka om mig själv som person och det var en ond cirkel. hade en depression som jag accepterade och levde med och mellan 13årsåldern till 16årsåldern var allt bara skit. framåt 17 till 19 började det bli bättre och det var just då i 19årsåldern jag kom på hur jag skulle leva och vad jag ville göra.
jag blev motiverad till att plugga och under trean studerade jag in alla gamla ign och läste upp massa betyg och fick mvg och vg i alla ämnen jag läste och jag hade bestämt mig vad jag ville göra. Men det var framåt 20årsåldern som jag började ta tag i mina dåliga sidor och förändrade mig. Jag har en bit kvar innan alla dåliga sidor är omgjorda till bra sidor men bland annat ska jag fanimej radera lite inlägg i bloggen som för mig tilbaks till några av de.