anonym021

har aldrig fattat varför så många tycker om mig, jag vet att vissa personer har man lätt för att fastna för, men då finns det en anledning, eller något med personligheten man bara gillar helt enkelt.

jag är snäll, jag är ödmjuk, jag hjälper folk när dom behöver, jag blir glad när andra är glada, jag ser inte ner på andra människor, jag kan få alla att skratta.

det var mina bästa sidor jag kunde komma på, men jag kan inte fatta varför alla kukhuven ska se upp till mig så jävla mycket, känna avundsjuka och det värsta av allt, så fort de får möjlighet trampar de en på tårna utan att verka ha något problem med det.

självklart pratar jag bara om de mindre nära kompisar jag har, vilket jag nu funderar på att bara sluta bry mig om, det lönar sig inte för någon. de får fan hitta sig själva eller bygga upp sina egna självkänslor utan mig. igår raderade jag ett tiotal mobilnummer och msnkontakter, folk jag inte har gemensamma vänner med. Altså folk jag inte mer kommer höra av mig till eller träffas för att hjälpa när dom behöver något. eller ta hjälp av? knappast, jag är tyvär för självständig vilket även är en av mina dåliga sidor.

dessa människor har jag iaf funderat över, och bestämt mig för att det blir lika bra, jag har inget ont mot någon och hämnd är jag inte intresserad av. jag kommer bara möta frågande blickar under överraskande tillfällen på stan. Sorgligt javisst, specielt jag som är så nostalgisk och bara drar mig ur och säger upp bekantskapen när någon gjort något verkligen fel, nu måste jag försöka gå några steg längre än så.  det känns ändå jäkligt bra, vilket det också är. 


jag har inte smällt det hela än för det här är så väldigt mycket inte-jag beteende.. inlägget blev en motivering som jag kan gå tilbaks och läsa när jag nästan glömt bort vad som hände.