gray days. filosofiska hjärnspöken. ett riktigt helvette för mig
aaaah.. jag har, och de som känner mig bra vetat, att jag alltid varit filosofisk av mig - vare sig jag velat eller inte(oftast inte) och har gått igenom perioder när jag funderat mycket på vissa saker, och ibland har jag inget jag tänker på alls, då känner jag iallafall som friast då jag som sagt oftast inte VILL vara filosofisk av mig.
Men to the point, nu har jag en väldigt jobbig fundering som jag haft i tankarna i över några veckor nu, och det börjar bli jobbigt. Det handlar om motivation till livet. Den som läser detta tänker säkert nu "nej jag orkar inte..." och jag håller med, men jag har inte som de flesta livsfunderare som känner dålig motivation till livet tappat lusten och går runt deprimerad, det är inte jag. Nej, jag är lycklig, jag gör roliga saker varje dag och allting är kalas. Jag har mitt på det torra och med jätteroliga saker i kikaren så långt jag kan se.
Men.. denna tanke tar mer eller mindre kål på min livsvilja, men det är säkert inte permanent, mina filosofiska ideer brukar jag lösa inom en tid och sen är allt som vanligt, men denna lägger sig aldrig, kan aldrig komma på något svar riktigt...
Nu ska jag presentera problemet iallafall:
jag tror i grund och botten att mitt problem härstammar ifrån när jag var liten. väldigt liten. jag byggde med tiden upp större och större förväntningar på livet, jag älskade livets början och tyckte allting bara blev mer spännande med tiden och allt blev roligare, det gick uppåt och jag började drömma och planera. (ja detta kommer bli en lite lång text, men med ett innehåll av högre kvalitet än många andra inlägg)
Jag byggde altså upp riktiga förväntningar av livet, av mig! jag skulle bli det och jag skulle göra så. Men sen hände något, jag växte upp! Hahaha ironi. nej men sanningen ligger lite där, jag har fortfarande massa förväntningar och krav på livet och mig själv, men det har blivit sämre med det. jag ska fortfarande göra och bli allt det där jag bestämde när jag var liten ( orkar inte gå in på detaljer men jag säger bara ett nyckelord: entreprenör ) och jag VILL fortfarande det och jag SKA bli det.
MEN, jag har ett problem, allting går som på räls, jag gör saker hela dagarna (även de dagar jag jobbar) och jag älskar livet, har massa bra kompisar och jag älskar dom och mig själv. Men det är en del av problemet, jag har aldrig tid att engagera mig till att börja utveckla mig själv till mitt mål så länge jag hittar på saker jämt och aldrig får tid för mig själv och lite mera funderingar kring detta.
Vad skulle jag kunna göra åt detta, dumpa mina kompisar och bli en loner för att få tid att börja utveckla mig åt det håll jag vill? Ja det låter jättebra, hade säkert blivit hyffsat olycklig på kuppen.
Men att byta ut kompisarna till dom som har samma planer och förväntningar på livet som mig själv? dom som ändå jobbar med "livet" fast ändå är sociala och glada? med "sociala" menar jag, ta tag i saker och ting för att göra det man drömt om, altså. Hur som helst, visst, det hade funkat. men jag vill inte dumpa kompisarna.. iallafall inte alla, jag har ett par kompisar som jag trivs med, fast dom har absolut inga ambitioner i livet och nöjer sig med ett svenssonliv, jag får bara ångest ifall jag tänker på mig som det. och det värsta är att man blir som man umgås.. har insett att dessa personer ska få lite mindre plats i mitt liv, inte för att låga ego, jag är inte bättre än dom. jag ser inte ner på andra människor, det är en av mina livs"regler" jag går efter. jag behöver inte hata eller älska alla men jag ser inte ner på andra.
Aja det var toppen av isberget, här är själva problemet:
Även ifall jag ser mig som den jag kommer bli, vill bli, eller önskar bli, så tillfredsställer det mig inte. Jaha, och? jag hade bara gjort allt för att hitta något nytt att sträva efter, så har jag alltid fungerat - fast jag började inse det bara de närmsta åren då jag mer och mer uppfyllt de mål eller drömmar jag haft och NU har det börja slagit mig, dessa SMÅDRÖMMAR och MÅL jag haft och nått, skiljer sig INTE mellan de Mål och Drömmar jag haft sen jag varit liten, exakt samma sak. Och jag kommer fyllas av samma tomhet även ifall jag uppnår dessa.
Lätt för mig att förbli motiverad till livet?
Visst, svaret på detta blir ju liknande med: "men lev livet hur som helst, bara du är lycklig om dagarna, som nu t ex!"
Det låter säkert asbra för vem som helst, men jag har alltid vart rätt unik som person, och detta funkar inte för mig heller. jag är lycklig som fan, men det räcker inte! jag skulle lika gärna kunna lägga mig och dö, inte för att jag längtar eller är deprimerad, inte alls, utan bara för att det känns spännande och nytänkande. ett bra slut på det hela.
jag har redan sätt allting! jag vet hur livet fungerar idag, i sverige. jag har haft flera jobb, flera flickvänner, flera kompisar men jag har sett livet i sin helhet. flytta hemifrån, leva där. träffa övriga familjen på vissa helger eller andra tider, vara med kompisar, gå på krogen, skaffa flickvän. eller skaffa barn.... hmm. visst, det har jag själv inte lyckats med.
men folk i min ålder, kompisar/bekanta har redan gjort det för länge sen och mer och mer gör det. Dom flesta kommer det också antar jag. en tjej jag höll på med förut har fått barn, hoppas det löser sig för alla dom, trots x antal problem. men min poäng, jag vet hur livet funkar! aaah, jag känner mig som en råtta i labyrint, en lycklig råtta i en labyrint menar jag. Bara springer runt, tar lite olika vägar och lär sig mer och mer vilken den rätta vägen är.
men även den lyckliga råttan som bara blir smartare och smartare som snart nått sitt mål tappar lusten förr eller senare.
-- DETTA är altså mitt problem för tillfället, detta har jag i tankarna varje dag, flera gånger, som en lycklig jävla råtta i ett spel. det räcker inte för mig! jag måste ha nåt att sträva efter, att drömma om, att vilja!
en annan dålig sak är att folk som också "filosoferar" kring dessa problem blir galna till slut, tappar livslusten, kanske faller i en fet depression, eller söker sig till droger och missbruk.
för helt ärligt, detta skrämmer mig verkligen, för tänk om jag inte hittar något svar om detta problem, lösningen jag funderar efter inte finns? Den nyfikenhet och vilja som driver råttan i såna där små labyrintspel är ju själva kraften hos råttan, tack vare det så fortsätter den leta sig fram. Men vad hade hänt utan nyfikenhet och vilja hos råttan? Jo, den hade antagligen bara lagt sig ner och väntat på bättre tider ska komma av sig själva.. men om inte detta händer, då svälter den väl ihjäl.
jag håller på att förlora denna "nyfikenhet" och "vilja" och precis som råttan är det något som driver mig. jag måste hitta det, innan det börjar gå utför.
Men to the point, nu har jag en väldigt jobbig fundering som jag haft i tankarna i över några veckor nu, och det börjar bli jobbigt. Det handlar om motivation till livet. Den som läser detta tänker säkert nu "nej jag orkar inte..." och jag håller med, men jag har inte som de flesta livsfunderare som känner dålig motivation till livet tappat lusten och går runt deprimerad, det är inte jag. Nej, jag är lycklig, jag gör roliga saker varje dag och allting är kalas. Jag har mitt på det torra och med jätteroliga saker i kikaren så långt jag kan se.
Men.. denna tanke tar mer eller mindre kål på min livsvilja, men det är säkert inte permanent, mina filosofiska ideer brukar jag lösa inom en tid och sen är allt som vanligt, men denna lägger sig aldrig, kan aldrig komma på något svar riktigt...
Nu ska jag presentera problemet iallafall:
jag tror i grund och botten att mitt problem härstammar ifrån när jag var liten. väldigt liten. jag byggde med tiden upp större och större förväntningar på livet, jag älskade livets början och tyckte allting bara blev mer spännande med tiden och allt blev roligare, det gick uppåt och jag började drömma och planera. (ja detta kommer bli en lite lång text, men med ett innehåll av högre kvalitet än många andra inlägg)
Jag byggde altså upp riktiga förväntningar av livet, av mig! jag skulle bli det och jag skulle göra så. Men sen hände något, jag växte upp! Hahaha ironi. nej men sanningen ligger lite där, jag har fortfarande massa förväntningar och krav på livet och mig själv, men det har blivit sämre med det. jag ska fortfarande göra och bli allt det där jag bestämde när jag var liten ( orkar inte gå in på detaljer men jag säger bara ett nyckelord: entreprenör ) och jag VILL fortfarande det och jag SKA bli det.
MEN, jag har ett problem, allting går som på räls, jag gör saker hela dagarna (även de dagar jag jobbar) och jag älskar livet, har massa bra kompisar och jag älskar dom och mig själv. Men det är en del av problemet, jag har aldrig tid att engagera mig till att börja utveckla mig själv till mitt mål så länge jag hittar på saker jämt och aldrig får tid för mig själv och lite mera funderingar kring detta.
Vad skulle jag kunna göra åt detta, dumpa mina kompisar och bli en loner för att få tid att börja utveckla mig åt det håll jag vill? Ja det låter jättebra, hade säkert blivit hyffsat olycklig på kuppen.
Men att byta ut kompisarna till dom som har samma planer och förväntningar på livet som mig själv? dom som ändå jobbar med "livet" fast ändå är sociala och glada? med "sociala" menar jag, ta tag i saker och ting för att göra det man drömt om, altså. Hur som helst, visst, det hade funkat. men jag vill inte dumpa kompisarna.. iallafall inte alla, jag har ett par kompisar som jag trivs med, fast dom har absolut inga ambitioner i livet och nöjer sig med ett svenssonliv, jag får bara ångest ifall jag tänker på mig som det. och det värsta är att man blir som man umgås.. har insett att dessa personer ska få lite mindre plats i mitt liv, inte för att låga ego, jag är inte bättre än dom. jag ser inte ner på andra människor, det är en av mina livs"regler" jag går efter. jag behöver inte hata eller älska alla men jag ser inte ner på andra.
Aja det var toppen av isberget, här är själva problemet:
Även ifall jag ser mig som den jag kommer bli, vill bli, eller önskar bli, så tillfredsställer det mig inte. Jaha, och? jag hade bara gjort allt för att hitta något nytt att sträva efter, så har jag alltid fungerat - fast jag började inse det bara de närmsta åren då jag mer och mer uppfyllt de mål eller drömmar jag haft och NU har det börja slagit mig, dessa SMÅDRÖMMAR och MÅL jag haft och nått, skiljer sig INTE mellan de Mål och Drömmar jag haft sen jag varit liten, exakt samma sak. Och jag kommer fyllas av samma tomhet även ifall jag uppnår dessa.
Lätt för mig att förbli motiverad till livet?
Visst, svaret på detta blir ju liknande med: "men lev livet hur som helst, bara du är lycklig om dagarna, som nu t ex!"
Det låter säkert asbra för vem som helst, men jag har alltid vart rätt unik som person, och detta funkar inte för mig heller. jag är lycklig som fan, men det räcker inte! jag skulle lika gärna kunna lägga mig och dö, inte för att jag längtar eller är deprimerad, inte alls, utan bara för att det känns spännande och nytänkande. ett bra slut på det hela.
jag har redan sätt allting! jag vet hur livet fungerar idag, i sverige. jag har haft flera jobb, flera flickvänner, flera kompisar men jag har sett livet i sin helhet. flytta hemifrån, leva där. träffa övriga familjen på vissa helger eller andra tider, vara med kompisar, gå på krogen, skaffa flickvän. eller skaffa barn.... hmm. visst, det har jag själv inte lyckats med.
men folk i min ålder, kompisar/bekanta har redan gjort det för länge sen och mer och mer gör det. Dom flesta kommer det också antar jag. en tjej jag höll på med förut har fått barn, hoppas det löser sig för alla dom, trots x antal problem. men min poäng, jag vet hur livet funkar! aaah, jag känner mig som en råtta i labyrint, en lycklig råtta i en labyrint menar jag. Bara springer runt, tar lite olika vägar och lär sig mer och mer vilken den rätta vägen är.
men även den lyckliga råttan som bara blir smartare och smartare som snart nått sitt mål tappar lusten förr eller senare.
-- DETTA är altså mitt problem för tillfället, detta har jag i tankarna varje dag, flera gånger, som en lycklig jävla råtta i ett spel. det räcker inte för mig! jag måste ha nåt att sträva efter, att drömma om, att vilja!
en annan dålig sak är att folk som också "filosoferar" kring dessa problem blir galna till slut, tappar livslusten, kanske faller i en fet depression, eller söker sig till droger och missbruk.
för helt ärligt, detta skrämmer mig verkligen, för tänk om jag inte hittar något svar om detta problem, lösningen jag funderar efter inte finns? Den nyfikenhet och vilja som driver råttan i såna där små labyrintspel är ju själva kraften hos råttan, tack vare det så fortsätter den leta sig fram. Men vad hade hänt utan nyfikenhet och vilja hos råttan? Jo, den hade antagligen bara lagt sig ner och väntat på bättre tider ska komma av sig själva.. men om inte detta händer, då svälter den väl ihjäl.
jag håller på att förlora denna "nyfikenhet" och "vilja" och precis som råttan är det något som driver mig. jag måste hitta det, innan det börjar gå utför.
Kommentarer
Trackback