det onda tankespöket
fortsätter att bryta ner mig med sitt spökande.. jag blir helt galen, hittar ingen logik eller motivation längre, att sätta upp mål och drömma ger mig inte den motivation längre som jag skrev om i för två inlägg sedan. Det har sen jag gick i 7an på högstadiet vart mitt sätt att ge mig energi, att motivera mig till något. Mål och drömmar. nu kan jag bara drömma om mål
jag känner inte att någon depression sveper över mig, jag är fortfarande lycklig, jag faller bara i bitar. haha hur förklarar man detta för någon. bloggen är min enda utomstående tolk. skönt även för min omgivning, ingen behöver må dåligt för att jag gör det.
AHH.. kom på en sak nu i skrivande stund jag måste skriva med så jag inte glömmer bort det.. anledningen till att folk kanske ser upp till mig så jävla mycket är för att ingen tror att jaghar problem???
chockad... jag pratar väldigt ogärna om mig själv om det är nåt problem utan har alltid vänt det hela och pratat om andras problem, antalet gånger jag öppnat mig senaste åren kan jag räkna på fingrarna.
För några veckor sedan läste jag en sak på internet, det handlade om en person som tagit sitt liv och hans vänner var chockade och väldigt lessna, men framförallt väldigt förvånade, en av killarna skrev något som även chockade mig då det påminde alldeles för mycket om mig apropå detta, han skrev att han tyckte det var så konstigt att han tog sitt liv då han aldrig visat upp att han haft problem och mått dåligt eller så, utan har alltid vart den glada killen och mer än gärna pratat med folk om deras problem och aldrig velat prata om sig själv. fick mig att tänka lite, det är väldigt många som tagit sitt liv för att sedan höra anhöriga säga saker som "vi hade ingen aning att han mådde dåligt eller så, han visade aldrig det". undrar ifall det finns någon personlighetsstörning eller annat psykiskt problem som påverkar detta.. well jag ligger inte i farozonen nu, livet leker :)
jag känner inte att någon depression sveper över mig, jag är fortfarande lycklig, jag faller bara i bitar. haha hur förklarar man detta för någon. bloggen är min enda utomstående tolk. skönt även för min omgivning, ingen behöver må dåligt för att jag gör det.
AHH.. kom på en sak nu i skrivande stund jag måste skriva med så jag inte glömmer bort det.. anledningen till att folk kanske ser upp till mig så jävla mycket är för att ingen tror att jaghar problem???
chockad... jag pratar väldigt ogärna om mig själv om det är nåt problem utan har alltid vänt det hela och pratat om andras problem, antalet gånger jag öppnat mig senaste åren kan jag räkna på fingrarna.
För några veckor sedan läste jag en sak på internet, det handlade om en person som tagit sitt liv och hans vänner var chockade och väldigt lessna, men framförallt väldigt förvånade, en av killarna skrev något som även chockade mig då det påminde alldeles för mycket om mig apropå detta, han skrev att han tyckte det var så konstigt att han tog sitt liv då han aldrig visat upp att han haft problem och mått dåligt eller så, utan har alltid vart den glada killen och mer än gärna pratat med folk om deras problem och aldrig velat prata om sig själv. fick mig att tänka lite, det är väldigt många som tagit sitt liv för att sedan höra anhöriga säga saker som "vi hade ingen aning att han mådde dåligt eller så, han visade aldrig det". undrar ifall det finns någon personlighetsstörning eller annat psykiskt problem som påverkar detta.. well jag ligger inte i farozonen nu, livet leker :)
Kommentarer
Trackback